Tiden läker alla sår…?
Jag tittar på filmen om Josefin nilsson och hennes historia. Jag inser att den är så lik min egen men ändå med helt olika utgång. Jag blev misshandlad av min partner, så brutalt att jag lämnade min kropp under själva misshandeln. Jag minns hur jag förvånat tänkte ”det gör inte ont”. Och det gjorde det inte, det kändes mer som att jag var inlindad i bomull. Men varje gång ett ben bröts slets jag ut ur min bomullsvärld tillbaka till en smärtsam verklighet. Och verkligheten efter misshandeln skulle aldrig vara densamma…
Skillnaden mellan mig och Josefin var, att min förövare blev anhållen inom några dygn, det blev rättegång i princip omgående. Han blev åtalad för mordförsök. Han blev dömd till 2 års fängelse för grov misshandel. Han försvann, omedelbart. Han fick aldrig chansen att förstöra mitt liv mer. Även om de gjorde misstaget att ge honom permission utan att meddela mig, även om jag under tiden efter att han kommit ut, levde med ett säkerhetslarm direktkoppling till polisen, så fick han sakta men säkert mindre och mindre makt över mitt liv, mina känslor, min själ.
Josefin tillsammans med oräkneliga andra kvinnor fick lida i otrygghet, samhället skyddade inte henne, utan honom! Jag kan inte undgå att tänka att det är så mycket värre, att bli utsatt är en sak, men att inte bli skyddad, utan tvärtom, HAN blir skyddad är ett ännu värre övergrepp. Det är en bekräftelse från samhället när vi visar tydligt vad som är rätt och fel. Även om förövaren tar sig rätten och tror sig ha rätten, så krävs det ett tydligt ställningstagande från samhället. Vi visar i handling vad som är rätt och fel. Och för den utsatta är det en upprättelse när samhället straffar oförätter men ett ofantligt svek när samhället inte gör det.
Min rygg blev, som Josefins skadad under misshandeln. Jag kunde inte sitta längre stunder, jag kunde inte sova för mina armar domnade hur jag än vände och vred på mig. Min kropp skakade, okontrollerbart vid minsta lilla känslomässiga ansträngning. En vibration från kärnan av kroppen som tvingade mig att bita ihop käkarna och spänna hela kroppen för att hålla mig från att skrämma upp alla närvarande. Vid ett läkarbesök sa läkaren, ”vi kan ge dig valium mot det där”. Jag minns att jag satte mig på mina händer och skakade på huvudet. Medicin skrämde mig, jag ville inte bli bedövad, det kändes skrämmande, jag ville ha kontroll på världen omkring mig, inte bli överraskad av någon som lyckas smyga sig på mig.
Jag kan inte undgå att undra vad som hade hänt om jag tackat ja, för hur avgrundsdjupt hål jag än befann mig i just då så kan jag i efterhand se att det inte finns någon genväg till att läka våra sår. Vi måste gå igenom det träsket. Vi kan inte läka om vi bedövar våra känslor.
Jag åt smärtstillande första tiden, för ryggen. En molande smärta, inget huggande vid plötsliga rörelser eller tunga lyft, utan en konstant molande värk, som brände sig in i själen. Min mage kraschade, jag fick magkatarr och all mat jag åt gick rakt igenom systemet. Jag gick ner till 48 kilo. Jag tynade bort. ”han kan gå vidare” tänkte jag, ”han kan gå vidare med sitt liv, och jag sitter här, med en trasig kropp och en skakig själ”
Det är svårt att förstå hur en misshandel kan dra ur proppen för en människa, för en själ. Även om jag inte dog av misshandeln, så kändes det som att min kropp och min själ gav upp. Jag ville inte det här, jag ville inte, orkade inte kämpa. Jag ville bara sväva iväg, slippa allt. Men allt försvinner inte för att vi knäpper med fingrarna. Vi släpas igenom gyttjan ibland, vare sig vi vill eller inte.
Jag insåg till slut att smärtstillande kan inte vara min långsiktiga lösning. Det dämpade smärtan men tog aldrig bort den. Jag började träna hos en sjukgymnast. Jag som aldrig hade tränat förr! Jag började få en uppfattning om min kropp. Började hitta en styrka, en känsla av energi och kraft i kroppen som jag inte upplevt tidigare. Till slut var jag stark nog att flytta ut från sjukgymnasten till ett vanligt gym. Jag hittade ett mysigt litet gym på Mariatorget där jag spenderade nästan 6 dagar i veckan. Jag behövde träna, hela tiden, för att hålla smärtan nere. Jag klarade inte av att ta längre ledighet från gymmet. Ryggen krävde sin dagliga uppmjukning men jag hade smärtan under kontroll. Jag skakade inte längre, bara vid vissa typer av situationer.
Efter ca 5 år hittade jag till en yogaklass. Det var magi för min rygg! Att träna i maskiner är ju ett kontrollerat sätt att träna musklerna, men med yogan fick kroppen mer utmaningar, mer rörelse, mer balans, mer finmotorik. Det gjorde magi för min rygg! Efter så många år av ryggont blev det som att hitta vatten i öknen. Jag slukade allt om yoga. Jag gick en 2 årig lärarutbildning, gick mängder av småkurser hos olika lärare, jag reste till Indien och tränade för lärare där, och under 10 års tid reste jag varje år tillbaka. Jag började inse att vi läker vår själ genom kroppen. Att alla mina känslor satt i kroppen och genom att se, känna, lirka, uppleva min kropp, så kunde jag uppleva och läka de känslor som gömde sig där. För det ska gudarna veta, att det ligger fortfarande gömda öar av känslor lite varstans i min kropp. Och jag fortsätter varje dag att leta, känna, uppleva, lirka, lösa upp, knyta upp, omfamna och trassla loss.
Tiden läker alla sår…. nu har 25 år gått och jag står här, med en trygg man vid min sida, klokare, starkare och till och med tacksam för det som har hänt. Det har gett mig ett brinnande intresse för hur stress påverkar vår kropp och själ. Hur vi kan hantera Ptsd, läka och förstå kroppens och själens egna stresshantering. Jag har fått ynnesten att få dela med mig av mina insikter och erfarenheter I det jag gör varje dag. Utan tuffa händelser i livet kan vi fortsätta att segla på ytan. Det är utmaningarna som tvingar oss att dyka ner i djupet, utvecklas, kämpa, komma till insikter, komma fram till oss själva.
Det här är första gången jag offentligt vågar berätta min bakgrund och det är skrämmande och nytt för mig. Min förhoppning är att det ger någon därute, som just nu sitter i gyttjan eller avgrunden ett hopp, ett mod att våga fortsätta, om än bara ett steg i taget. Samtidigt som jag vill betona vikten av hur tystnad rättfärdigar förövarna, vi behöver lägga oss i, vi behöver ta ställning.
Med det sagt, ta hand om varandra, STÅ UPP för varandra, våga gå emellan, våga störa, våga visa vad du tycker på arbetsplatsen, som arbetsgivare, som kollega, våga hjälpa, för det betyder allt! Och var du än är i livet: Våga ta nästa steg, bara ett steg i taget!
